Grunden inom metal

Hårdrockens tillfälliga nedgång

Hårdrock och heavy metal hade en riktig guldålder under 1980-talet och det är många band som blickar nostalgiskt tillbaka på utsålda arenor och lysande skivförsäljning under den tiden. I början av 90-talet hände det dock mycket i musikbranschen, vilket ledde till att intresset för hårdrock störtdök. Varför var det så?

Tiderna förändras

Mycket fungerade förstås på ett annat sätt för 30 – 40 år sedan. Att marknadsföra ett band var ett ganska besvärligt kapitel, till skillnad mot dagens möjligheter att lägga upp en spännande video på YouTube. Det går absolut att dra paralleller mellan ett rockband och ett företag, där båda måste synas för att finnas. Dock ser du sällan ett rockband ställa ut på en mässa och marknadsföra sig med mässväggar och hela kitet som ett företag skulle göra, nej här handlar det om att synas och höras i andra kanaler. På 80-talet byggde banden ett rykte kring sig tack vare spelningar på olika klubbar och liknande. Marknadsföring eller inte, hur kan en genre så snabbt tappa i popularitet som hårdrocken gjorde för 30 år sedan? Det ska vi kika på nedan.

En längtan efter något annat

Mot slutet av 80-talet började publiken tappa intresset för de “hair bands” som dominerade den musikscen som växt fram i främst Los Angeles. Det fanns alltför många band som lät ungefär likadant och som inte nämnvärt utvecklades. I en allt större utsträckning började musiken och den livsstil som associerades med den att förlöjligas. Den populära filmen med det fiktiva bandet Spinal Tap förstärkte detta; här gjordes det parodi på det rockliv som banden kring Sunset Strip stod för. Det här innebar vilda fester, en ansvarslös livsstil och en image som bestod av läder och långt, sprayat hår.

Musikpubliken ville efter det glada 80-talet ha något annat och det var i samband med detta som Seattle-bandet Nirvana dök på scenen med den musikstil som skulle komma att kallas grunge. Precis som hårdrocken var grunge full av energi, men tongångarna var mycket mörka och gränsade till deppiga, precis som den alternativa rocken som blev populär ungefär samtidigt.

Några sena guldkorn

Det pratades mycket negativt om de hårdrocksband som var aktiva i slutet av 80-talet och början av 90-talet och det är på flera sätt förbaskat synd. Inom genren kom det fram några nya talangfulla band precis innan musikstilens popularitet dök, vilket förstås innebar en flopp. Det här var i flera fall djupt orättvist, eftersom det släpptes mycket bra material “de sista åren”. Ett exempel är bandet BB Steal som släppte sitt debutalbum 1991; en kanonplatta som inte låter helt olikt Def Leppard när de var som bäst. Ytterligare en platta som borde fått ett bättre mottagande är “Power” av bandet Atlantic som kom ut 1994. Nåväl, hårdrocken gjorde ju som bekant comeback tids nog – och för gott, får vi hoppas!

ashe